Medierna i världen

Det jag fastnade för när jag läste de dryga 10 sidorna i Kanal var alla de olika historierna i olika länder man fick höra om människor, vad de här människorna gjorde och vad som sedan hände med dem. Jag själv har inte varit så insatt i journalistiska arbeten och har därför inte hört vad som har hänt med olika människor i världen. Jag tyckte verkligen att det var intressant att läsa om det och förstå att vi har det väldigt bra här i Sverige. Jag har växt upp med att ha egna åsikter och utrycka eller skriva de hur jag vill, jag förstår därför inte riktigt hur det är att leva i de andra länderna. Men den bilden jag får när jag läser i boken är att människorna och journalisterna i dessa länder är rädda för att granska regeringen och annat som tillhör landet då de i värsta fall kan dödas. Att det sedan är många i dessa länder som inte gör något åt det förstår jag, men ändå inte. De har en regering som i stort sett ljuger för dem och gör lite se de vill utan att många märker det. Det kan ju till och med sluta som det gjorde för Tyskland under Hitlers tid. Massa propaganda och falska nyheter kan sluta i kaos och medborgarna skulle inte ens märka något förrän det var försent. De som försöker göra något åt detta straffas och det är alldeles fel. Att läsa om dessa människor som bara vill göra gott egentligen men som blir illa behandlade för det är hemskt men också intressant, vi hinner få reda på lite fakta men inser att regeringen hade något hemligt där som ingen fick veta och det är bra att någon vågat listat ut det trots alla omständigheter.

Efter att ha lyssnat på Persson och Schibbyes sommarprat fick jag många olika tankar i huvudet. Det är sådan stor del av världen som lever i ett land där sanningen aldrig kommer fram, där man varken får skriva eller fråga om vad man helst som journalist. Sedan är det många som inte förstår hur annorlunda det är att leva under sådana omständigheter för både journalisterna och människorna där. Jag själv visste inte riktigt att det var så extremt hårda regler och vinklade nyheter i många delar av världen. Att journalister i Etiopien och andra länder fängslas, dödas och torteras på grund av att de skriver sanningen i sina artiklar om ett parti eller liknande är skrämmande. De gör bara det rätta. Jag tycker att journalist ska vara ett säkert arbete där man informerar landets medborgare och även resten av världen vad som händer runt om. Vi som lever här i Sverige har tur att vi lever i ett så fritt land där vi har yttrande- och tryckfrihet, så vi alltså kan skriva och säga vad vill så länge det inte kränker någon. Att vara journalist här är inte farligt. Men om man vill hjälpa andra och trotsa andra länders lagar är det precis lika farligt för alla journalister inom det landets gränser.

Schibbye berättar om hur det är att spendera över ett år i det Etiopiska fängelset. Han berättar om en kvinna som hade kritiserat regeringen och fått flera års fängelse som straff. Anledningen är terrorism. Polisen och regeringen anser att alla dessa journalister och politiker som bryter mot deras lagar är terrorister och ska fängslas för att de antagligen bara försökt berätta sanningen eller sett saker med olika synvinklar. Men regeringen själv säger att fängelset är mer som en rehabiliteringsanstalt där de fängslade ska lära sig allt det bra som regeringen gör. Om de inte fängslas kan de dödas på en gång. Flera journalister i världen har dödats i form av att de blivit våldtagna, halshuggna eller skjutna i munnen. Även om de överlever när de blivit misshandlade fängslas de, och det är inte alltid de får någon sorts läkarhjälp med sina skador.
Jag tycker att de som är journalister i liknande länder som Etiopien är väldigt modiga. De riskerar sitt liv för att kunna berätta sanningen och för att göra något åt alla lögner och propaganda som endast är det som publiceras egentligen. För som de nämner i programmet så hade de kunnat valt att leva ett liv i tystnad där de inte riskerar något. Men det som de sedan straffas för är att de hade mod. Mycket mer mod och kärlek till sitt land och folk än vad många andra har. Även fast vi kanske inte vet allt om dessa länder så vet vi betydligt mer tack vare alla dessa modiga journalister, många som även är döda eller fängslade för vår skull. Om man tänker hur det hade sett ut utan dessa journalister hade det varit tyst. Regeringen hade gjort precis som de vill utan att någon märkte något alls. De skulle kunna ha slavhandel och massa prostituerade utan att någon visste ett skvatt om det, och vi människor kanske bara skulle tänka att det är ett väldigt bra land eftersom vi antagligen bara skulle få höra bra saker om det.

Jag hoppas att det är fler från de mer fria länderna som vågar ge sig ut i världen för att hjälpa andra människor och journalister så vi tillslut kan sätta stopp för alla dessa dumheter regeringarna i länderna håller på med. I framtiden kanske alla kan skriva vad de vill och alla länder kanske har yttrandefrihet. Det kanske inte är journalister som skriver sanningen om mord och övergrepp som fängslas, utan de som faktiskt göra dessa hemska saker. Man kanske inte behöver vara rädd för att fråga fel fråga till någon eller publicera någon text om landets regering med olika synvinklar. För den bilden jag har fått av Etiopien och även andra länder är inte en bra syn. Oskyldiga som fängslas och mördas fast de endast gör rätt och människor som är rädda för att leva ett liv som jag tycker är vanligt. Vi kan bara hoppas på det bästa, göra vad vi kan och se hur det blir i framtiden.

Medier i världen

Efter att ha läst sidorna 101-113 i boken Kanal reagerade jag speciellt på hur omvärlden ser på journalister och dess arbete. Många journalister är tvungna att offra sina liv varje gång de granskar makten eller är plats där det händer något viktigt som de tycker ska komma ut i media. I boken Kanal berättas det bland annat om hur flera journalister blivit dömda till fängelse eller till och med mördade bara för att de tagit upp en händelse/nyhet i media. Jämfört med journalister i andra länder och svenska journalister kan man verkligen se att vi svenskar har mycket större frihet, vi har rätt till yttrandefrihet och kan publicera det mesta i media utan att bli utsatta för fängelsestraff eller liknande.  

Vilken bild ges av journalisters arbete i Etiopien?

Utifrån Martin Schibbye och Johan Perssons sommarprat ges en bild som verkligen beskriver hur journalisternas hemska verklighet ser ut i Etiopien, men även i andra delar utav världen som inte tillåter yttrandefrihet. Att arbeta som journalist i Etiopien är mycket farligt då de fängslas journalister var och varannan dag. Schibbye berättar om hur de var beredda att slåss för sina liv, varje ord var livsavgörande, ett misstag kunde kosta deras liv eller frihet. Han berättade även att det svåra med att leva i ovisshet är att den innehåller lika delar hopp som förtvivlan.  

Journalisterna frågade sig flera gånger om, hur många år skulle de klara av att leva så här? Bara tanken på att journalister men även andra människor inte har någon rätt till yttrandefrihet måste vara oerhört jobbigt, att ständigt vara hotad av makten i landet. Schibbye berättar också om hur resan till Etiopien var en kamp om pressfrihet, att situationen var akut. Journalisternas syn på Etiopien var att den som avrättar och mördar går fri medan den som berättar om mord och övergrepp fängslas. I omvärlden fängslas journalister varje dag utan att ha gjort något fel, endast på grund av att de granskat makten. Schibbye avslutade sedan sommarpratet med att säga “det är inte vi fria som slåss för de fängslade journalisterna, utan i grunden är det de fängslade journalisterna som slåss för vår frihet.” Jag tycker det var mycket bra sagt då det verkligen stämmer in på hur vår värld ser ut idag i de länder som ej tillåter yttrandefrihet. Det journalisterna gör genom sitt arbete påverkar till stor del hur vår värld ser ut idag.    

Journalisterna Schibbye och Persson var mycket modiga då de vågade ta sig in i Etiopien och ta reda på hur oljan drabbade befolkningen, de visste om vilka konsekvenser som kunde uppstå men gav sig in i arbetet ändå. Olyckligtvis blev de tillfångatagna men efter att de kommit ut från Etiopien efter fjorton månader verkar de fortfarande ha modet kvar. Jag blir väldigt imponerad av att se och höra vilka arbeten journalisterna gör, vilka uppoffringar de gör i sitt arbete.

Genom att journalisterna vågar ta stora risker varje gång de ska göra sitt arbete bidrar de varje gång till en bättre värld, det kan nog bara bli bättre om man ser på vilket jobb journalister gör varje dag. Förhoppningsvis kommer pressetiken inom en snar framtid bli en självklarhet i alla länder, alla ska ha rätt till att vara med och påverka makten i sitt land.     

Introduktion till medierna i världen

På torsdagens lektion ska vi börja med en ny uppgift som kallas “Medierna i världen” . Vi ska då bestämma oss för ett land och ta reda på hur de är att arbeta som journalist i det valda landet.  Detta är en introduktion till arbetet vi ska börja med på torsdag då vi har läst ett antal sidor i läroboken Kanal och lyssnat på Martn Schibbye och Johan Perssons sommarprat i P1. 

I stora delar av världen är det farligt att arbeta som journalist och de som ändå väljer att ha detta som yrke utsätter sig själva för en stor risk. Varför det är farligt att arbeta som journalist i vissa länder är på grund av ledare i länder som vill avlägsna informationsflödet. Landets ledare vill inte att journalister ska granska, kritisera och tala om för världen om deras styre.  Att arbeta som journalist i Sverige och till exempel Colombia är väldigt olika. I läroboken Kanal  kan vi läsa om en journalist från Colombia vid namn Clodomiro Castilla som mördades efter att han gjort reportage som pekade ut olika politikers samarbete med en viss gerillagrupp. Clodomiro Castilla är inte ensam om att ha blivit mördat på grund av sitt arbete, detta hände även Anna Politkovskaja från Ryssland och det är även fler journalister som blivit mördade, hotade, våldtagna och blivit utsatta för andra fruktansvärda händelser. 

Varför finns det då folk som är beredda att utsätta sig själv för så stora risker i sitt journalistiska arbete? Personligen tror jag journalister vill sprida information eftersom de tycker att människor är värda att få ta del av informationen och att de på något sätt vill nå ut till omvärlden och visa för dem vad det är som händer. Nästan som ett rop på hjälp. De vill visa människor där ute vad det är som händer runt omkring dem och för människor i andra länder som då får upp ögonen för informationen och på så sätt kan hjälpa till att stoppa hotet mot journalister. Man kan inte annat än att beundra de journalister som vågar ta sådana risker med sitt arbete. 

En journalist som ville försöka få omväden att se vad det är som pågår är Lubna Hussein. Hussein har på olika sätt trotsat Sudans kvinnoförtryckande lagar genom att till exempel bära byxor på en restaurang i Khartoum, vilket anses som ett brott i deras land. För detta blev hon fängslad och dömd till spöstraff. Hennes straff ändrades till böter efter att frågan uppmärksammats i omvärden, men Hussein vägrade då att betala böter. Anledningen till varför hon gjorde detta var eftersom hon hoppades på att  världen omkring skulle få upp ögonen för vad som hände i Sudan och på så sätt  få dem att ändra på lagarna. 

Det är inte endast utländska journalister som blir utsatta för hemskheter när de utför sitt arbete. Självklart blir även de journalister som kommer från ett land med yttrandefrihet utsatta när de ger sig iväg till ett annat land för att hitta information och rapportera om händelser. Detta hände den svenska journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson när de åkte till Etiopien för att rapportera om hur jakten på olja drabbade befolkningen. Deras arbete gick inte riktigt som de tänkt sig när de dömdes till 11 års fängelse innan de ens börjat sitt arbete. Anledningen till domen var att de var misstänkta för terrorbrott och att de på olagligt sätt tagit sig in i Etiopien. Enligt Schibbye var anledningen till varför de dömdes var för att avskräcka andra journalister att göra reportage om landet. De båda är nu frisläppta men hoten mot journalister i Etiopien fortsätter. 

MEDIER I VÄRLDEN

I alla länder har inte människorna samma rättigheter att säga vad de tycker och tänker som vi i Sverige har. I vissa länder är det förbjudet att granska och kritisera makten och det kan vara väldigt farligt att vara journalist i dessa länder. Om man som journalist blir påkommen kan man riskera långa fängelsestraff eller till och med bli dödad. De här länderna har ofta diktatur och befolkningen har oftast ingen yttrandefrihet.

Jag har lyssnat på Martin Schibbye och Johan Perssons sommarprat där de tog upp en del om hur det är att vara journalist i ett land utan yttrandefrihet. Den 1 juli 2011 greps de i Etipoien misstänkta för terrorbrott. De var i själva verket där för att skriva ett reportage om hur jakten på olja drabbade befolkningen. De ville åka dit och med sina egna ögon ta reda på sanningen i landet. De skulle inte göra ett vanligt reportage där de intervjuade båda sidor, utan de ville ta reda på vem som ljög och vem som talade sanning. Men de hann inte skriva något på sitt reportage innan de blev tillfångatagna och uppradade för att skenavrättas. Men de blev inte dödade. Schibbye blev skjuten i armen och sedan blev de istället instängda i en isoleringscell. Schibbye berättar att det egentligen inte var något fängelse de satts i, utan ett rehabiliteringscenter där de skulle omskolas och lära sig allt de bra som Etiopiens regering gjorde.

De var inte de enda på “lägret”. De fick reda på att under sommaren hade flera hundra journalister och politiker gripits, alla anklagade för terrorism precis som dem. En av de andra gripna berättade för dem att han tillfångatagits eftersom han skrivit artiklar som kritiserat regeringen. Han ville bara komma fram med sanningen men blev istället fängslad.

Martin Schibbye berättar att journalister oftast brukar sitta fängslade endast några dagar i Etiopiska fängelser, sedan kastas de ut ur landet. Men efter tre månaders fångenskap dömdes de till elva års fängelse. Han tror att de bland annat dömdes till så många år för att avskräcka andra utländska och Etiopiska journalister att skriva granskande reportage om landet.

En sak som jag fastnade väldigt mycket för i podcasten var den sista meningen. “Det är inte vi fria som slåss för de fängslade journalisterna utan i grunden är det är de fängslade journalisterna som slåss för vår frihet”. Jag tycker det stämmer väldigt bra överens med verkligheten. Journalisterna riskerar sina liv för att vi ska få en så rättvis värld att leva i som möjligt.

Journalisternas arbete är att granska makten. De vill oftast samhällets bästa och ändå blir de straffade. Det anser inte jag är rättvist. Jag önskar att man kunde inför yttrandefrihet men även pressetik i dessa länder där det inte är tillåtet att granska makten. Båda sidorna måste lyftas fram och inte bara en. Jag tycker journalister är väldigt modiga som vågar granska makten i länder där de vet att det är förbjudet. De brinner för rättvisa och det tycker jag är väldigt imponerande. 

Om vi fortsätter granska makthavare runt om i världen kommer vi förhoppningsvis på lång sikt kunna införa yttrandefrihet och pressetik i länderna som saknar det. För just nu är reglerna i dessa länder helt upp och ner enligt mig. De som mördar och skenavrättar människor går fria, medans de som berättar om mord och övergrepp fängslas.

Att arbeta som journalist

Dagligen ser vi rubriker i dagspress om bland annat hat, krig, massaker, mord, våldtäkter och kidnappningar. Dagligen blir vi dränkta av alla hemska saker som händer runt om i världen. Det är sällan vi ser en artikel om fred. Fred borde vara ett ämne som ligger de flesta varm om hjärtat. Det borde vara något som människor strävar efter.

Hela tiden blir vi påminda om alla katastrofer och misstag som begås. Ett exempel är när journalister försöker granska en regerings eller en presidents beslut och ideologier, oftast för folkets bästa, men för att sedan bli straffade. En journalists jobb är att granska makten, är det då rätt att straffa dem för att de sköter sitt jobb? I Sverige är svaret nej, för att vi har yttrandefrihet. I de länder där de inte har yttrandefrihet är det därför svårt att arbeta som journalist. På grund av detta, är bara det att journalisten i fråga försökte granska ledningen och fick ett straff för det som uppmärksammas i media världen över. Ingenting skrivs om att han eller hon försökte förbättra levnadsförhållandena för landets befolkning.

Ett till exempel är de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson blev fängslade i Etiopien i 14 månader för att de skrev artiklar och tog bilder som kritiserade deras regering. Schibbye och Persson åkte till Etiopien för att skriva ett reportage och intervjua alla inblandade parter i en konflikt. De blev istället gripna misstänkta för att vara terrorister. De fick spendera tre månader i ett etiopiskt häkte innan de slutligen fick sin dom. Elva års fängelse. Själva tror Schibbye och Persson att de blev dömda mest för att skrämma utländska och etiopiska  journalister.

Det är bra att vi får reda på vad som händer i världen även om det är hemska saker, men

jag tycker att fred och kärleksfulla/fina handlingar borde uppmärksammas mer i media. Jag tycker också att fler länder borde införa yttrandefrihet för att få en med öppen relation mellan ledning och befolkning. Om landets ledning inte har någonting att dölja så borde det inte göra någonting att de blir granskade och ifrågasatta.

Medier i världen

Det jag fastnade för när jag läste i boken var att det verkar vara svårt och farligt att vara journalist i andra länder i världen. För mig har journalistik alltid handlat om att granska, speciellt makten. Att ta reda på positiva samt negativa sidor och rapportera om det i media så att alla kan ta del av det. Men så ser det inte ut i andra länder, där blir man avskedad, torterad, förföljd och mördad. Vissa länder, tex Kina och Kuba, har helt andra visioner om media, tvärt emot mina visioner. Där sker inga granskningar, eftersom media enligt dem inte är till för att granska. Där är media är till för att gynna makten och visa positiva sidor av landet.

Jag funderade över hur det skulle vara att leva i ett sådant land. Ett land utan granskning och utan yttrandefrihet. Ett land där media bara visar de positiva sidorna av makten. Där sanningen alltid döljs och där man inte får en objektiv bild. Jag skulle nog aldrig vilja eller våga vara journalist i ett sådant land. Det är alldeles för stora risker. Det är inte värt att ha ett arbete där man kanske bli mördad eller förföljd. Det är nog heller inte så kul att rapportera om sådant som inte är sant, det skulle vara som att ljuga för allmänheten. I Sverige skulle det aldrig funka att göra så, då skulle man istället få konsekvenser om man rapporterade om falska saker, vilket jag tycker är mycket bättre eftersom sanningen och en realistisk bild av landet borde komma fram.

Perssons och Shibbeys sommarprat gav en klar bild av hur Etiopien är angående vad journalister får göra. I Etiopien är det stränga regler, trots detta är det många journalister som offrar sig för att göra sitt jobb. Man får inte rapportera om negativa saker om landet, då blir man straffad. ”Reportage från Etiopien handlar inte om övergrepp, utan om den årliga tillväxten” säger Shibbey. Alltså är Etiopiska journalister väldigt vinklade i det som rapporteras om i Etiopiska medier och tar bara med den positiva sidan av saken. På bara en sommar hade ca 100 journalister blivit gripna och anklagade för terrorism, vilket är en riktigt grov anklagelse. I Etiopien har de inte yttrandefrihet, som är en mänsklig rättighet, vilket är orsaken till att de blev tillfångatagna. De gjorde egentligen bara sitt jobb, men Etiopien vill inte att journalister ska hitta något negativt om landet. De hamnade på rehabiliteringsanstalten för att omskolas och förstå allt bra som regeringen gör för landet. Lite som en hjärntvättning skulle jag säga. De blev berövade sin frihet för att göra det som de, och jag, tycker är det rätta; att granska det landet och makten gör.

Jag tycker att journalister som blir tillfångatagna i Etiopien är väldigt modiga. De vågar utsätta sig själva för farliga konsekvenser för att ta reda på information om Etiopien som de aldrig skulle kunna publicera utan att bli straffade för. Det är bra att journalisterna ändå vågar stå upp för sig och att de försöker förändra Etiopiens medier. Annars skulle det kanske vara ännu värre om ingen vågade ifrågasätta makten. Nu försöker de ändå göra det rätta och journalisterna fortsätter såhär så kanske Etiopien någon gång i framtiden kan bli ett land med granskande journalister med yttrandefrihet.

Medierna i P1

Ska journalisten få välja om personen ska vara anonym eller inte?

Källskyddet är en grundlagsfäst lag som kan ge fängelse eller böter om den bryts. Det hör till ovanligheterna att en journalist hamnar i domstol för brott mot källskyddet men den senaste tiden har det hänt vid tre tillfällen. Ett av dessa tillfällen var när Göteborgsposten ansåg att de fått tillstånd att röja sin källa.

Göteborgsposten skrev ett reportage om män som dömts för våldtäkt men ändå tillåts köra taxi. En kvinna som blivit utsatt för våldtäkt i just en taxi ställer upp på en intervju till reportaget. Hon lovades anonymitet eftersom hon tidigare känt sig hotad. När tidningen sedan trycktes publicerades en bild där man tydligt kunde se vem kvinnan var. Det väcktes ett åtal mot tidningen men i veckan kom domen som friade Göteborgsposten från åtalet eftersom åklagaren inte kunde hitta bevis på att tidningen lovat full anonymitet.

Den utsatta kvinnan ställer upp på en intervju med programledaren Martin Wicklin. Hon berättar att hon “aldrig i livet” skulle ha ställt upp på Göteborgspostens intervju om hon vetat att de skulle röja hennes identitet på det sättet som de gjorde. Hon berättar även att hon tycker att det är fel av dem att påstå i rättsalen att hon tillåtit dem att publicera bilden, när hon menar att de kommit överens om att hon skulle vara en anonym person i hela reportaget.

I tingsrätten konstaterades att Göteborgsposten har röjt sin källa men de friades från domen eftersom de försvarade sig med att ifrågasätta kvinnan, hur vida hon verkligen krävt att få vara anonym eller inte. Åklagaren kunde inte hitta bevis på att tidningen lovat full anonymitet och därför anses det som att kvinnan har gett sitt samtycke och då kan de inte dömas för att ha brutit tystnadsplikten om sin källa.

Tryckfrihetsexperten Nils funcke menar att svensk media ska vara helt säkra på att de har samtycke att röja en persons identitet innan de publicerar sitt material. Han tror att följderna av tingsrättens beslut i ärendet om Göteborgsposten kan medföra att människor i framtiden kommer bli försiktigare att förmedla och dela med sig av information som är viktig att den tas fram. Han påstår också att detta kan leda till att människor börjar misstro regelverket som finns och mediernas förmåga att leva upp till anonymitetsskyddet.

Jag håller med Nils Funckes teorier om vad följderna kan bli. Jag vill kunna lita på att journalisten håller det som lovats om jag skulle ställa upp i en intervju. Jag vill vara säker på att jag förblir anonym om jag så önskar och inte får min identitet röjd. I tillfällen där en person har blivit utsatt för något och ställer upp på en intervju där de lämnar ut sig själv och berättar om sin händelse, anser jag att journalisterna borde ta ett ansvar. De borde inse att de tar en risk genom intervjun som kan medföra konsekvenser för den utsatte personen. 

Jag kan förstå att de måste locka till sig läsare men jag tycker inte de borde tänka på publicitet i första hand när det gäller sådana typer av reportage. Jag anser att journalisterna ska visa respekt och tänka på vad som är bäst och säkrast för personen i fråga. Jag tycker inte att det är okej att de röjer någons identitet om de inte är helt säkra på att ha personens samtycke.

Medierna i P1

När är det relevant att prata om brottslingars etnicitet?

En pappa och hans son misshandlades på en bro i Malmö i veckan. Trots flera vittnen kan ingen peka ut gärningsmännen. Den misshandlade pappan menar att hans hudfärg var motivet. Hatbrottsdilemmat har blivit en stor snackis på sociala medier där det spekuleras om gärningsmännens etnicitet. Är det svenska rasister eller invandrarungdomar? Traditionella medier har valt att inte diskutera gärningsmännens etnicitet. Till stor del på grund av den pressetiska regeln att inte betrakta etnicitet som relevant när det kommer till brottsrapportering.

På grund av detta har det blivit ett stort glapp mellan sociala medier och traditionella medier.

Sociala medierna tycker att etniciteten är relevant, medan traditionella medier tycker tvärtom.

Filip Struwe, reporter på Rapport, förklarar att traditionella medier vill ligga nära folk, och att de kanske borde diskutera det som är på dagordningen, men att det inte funkar så. De måste rapportera om sådant som de känner till, sådant som är bekräftat. Det ger trovärdighet, till skillnad från det som sociala medier rapporterar, sådant som kanske bara är rykten.

”Så fort de är invandrare tiger alla medier” säger Sakine Madon, redaktör på tidningen Norran. Hon menar att medier borde bryta normen och sticka hål på denna myt. Enligt henne kan etnicitet vara relevant i många brott, för att man ska förstå vad som händer.

Jag tycker Madon har rätt i det hon säger. Det är inte alltid lätt att förstå hatbrott om man inte är så insatt i olika personers perspektiv. Därför borde alla medier skriva ut de misstänktas etnicitet om det är relevant med brottet. Om det inte är relevant så borde etniciteten inte spela någon roll i fallet, men i hatbrott kan etniciteten vara motivet, vilket gör att etniciteten har välidgt stor betydelse.

Vad jag har lärt mig under dagens lektion

Under dagens lektion kollade vi på en kortfilm om källkritik. Av filmen lärde jag mig att det är de populäraste sidorna som hamnar högst upp av sidorna när man söker på google. Jag lärde mig även vad samtidskriteriet, tendenskriteriet och beroendekriteriet är för något. Det fick jag sedan användning av när vi i slutet av lektionen skulle analysera och vara källkritiska i en text om ''hemmasittare''.

Lärt mig under dagens lektion 12/9

Idag har vi arbetat med att analysera en utredande text som handlade om "hemmasittare", dvs elever som vägrar gå till skolan. Vi har också tittat på TV fyras senaste nyhets program som tog upp viktiga nyheter som sker just nu. Utifrån dagens lektion har jag lärt mig identifiera källor, vad samtidskriteriet, tendenskriteriet, beroendekriteriet är för något samt vad ordet kontext betyder.

Vad jag lärt mig under dagens lektion 12/9

Idag har vi jobbat med källkritik. Vi har tittat på en kort film om källkritik och analyserat en utredande text om skolelever som inte går till skolan och blir "hemmasittare". Efter dagens lektion har jag lärt mig vad kontext betyder och vad samtidskriteriet, tendenskriteriet och beroendekriteriet är för något. 

Blogginlägg Medierna i P1 31/8

“Gruvor är något som man förknippar och som symboliserar Norrland” och “den här typen av investeringar är ‘till’ för att göras i Norrland” säger frilansskribenten och författare Po Tidholm. Men det är något som inte alla håller med om.

Gruvnäringen utanför Jokkmokk var ett av samtalsämnena i veckans program av “medierna” i P1 och något som jag fastnade för.

Konflikten mellan samernas rennäring och gruvnäringen i Norrland har pågått under några veckor nu, men har fortfarande inte uppmärksammats av riksmedia. Det pågår ständigt protester om marken runt omkring gruvan utanför Jokkmokk.

Samerna gör allt i sin makt för att få behålla sina betesmarker, bland annat gjuter de fast sig själva i marken, kedjar fast sig i träden och hungerstrejkar. Polisen är på aktivistlägret med jämna mellanrum för att bära bort de mest engagerade protestanterna, både för att skydda dem själva men också för att skydda allmänheten.

För gruvindustrin är det här ett tillfälle att kunna bryta mer malm, något som påverkar hela Sverige ekonomiskt eftersom att malm är en av våra exportvaror. Trots det är den här konflikten något som inte uppmärksammats så mycket av svensk media än. Det är däremot ett ämne som diskuterats mycket i medierna i bland annat Italien och USA under dem senaste dagarna.

Som svar på detta säger DNs chefredaktör Peter Wolodarski att det under den senaste tiden har hänt väldigt mycket på utrikesfronten. Eftersom att det inte finns ett visst antal reserverade inrikessidor varje dag så finns det då helt enkelt inte plats för den här typen av artiklar.

Lästips1: Våldtäktskulturens senaste offer

Om att vara offer inte bara en gång, utan flera gånger. Först blir du våldtagen. Sedan blir du våldtagen igen, men bildligt denna gång. Våldtagen av människorna som kallar dig hora och sprider bilder på dig. Läs om Våldtäkterna och deras offer, världen över. Om offren som tillslut inte orkar leva längre.

Läs här.